Koffeinet bränner i strupen, för starkt, för varmt
drar fingertoppen genom kafferingarna på skrivbordet
och jag kladdar ord, kallar dem för poesi
rör vid strängarna på min gitarr, kallar det för musik

men jag kommer aldrig spelas på din gamla grammofon
mina ord kommer aldrig finnas mellan dina bokpärmar

Sömnlösheten bränner bakom ögonlocken, tröttheten
jag stirrar upp i taket, ser igenom, tror mig se stjärnor
mina tankar verkar så små när världen är så stor
jag känner mig så stor när alla kläder är för små

mina tankemönster kommer aldrig formas till förståeliga ord
jag kommer aldrig få plats mellan din bröstkorg och dina armar

Du bränner lite uppe till vänster under revbenen, slår sönder
jag försöker tänka bort, hålla andan, blunda och sansa mig
mina händer skakar när du ser på mig som om du förstår
jag känner mig så liten, nästan osynlig var gång du går förbi




.