Jag tänker på dig ibland. Ganska ofta faktiskt. Nästan hela tiden. Det är som att varje liten sak påminner om dig; vinden i träden; kafferingarna på köksbordet; de utrivna sidorna i mitt skrivblock. Du ligger som små osynliga minnesanteckningar all over the place. Det värsta är att när jag ser mig själv i spegeln, så ser jag inte mig själv längre. Jag ser bara någon som råkade tillhöra fel person: Dig. Någon som råkade försvinna samtidigt som du gjorde det. Och jag har dina fingeravtryck runt mina handleder, längs min ryggrad, på mina kinder. De går inte bort hur mycket jag än skrubbar. Hur mycket jag än försöker så sitter de alltid kvar där och svider, bränner, fräter. Du gör ont överallt i mig och på mig och du bränns och du känns och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag får panik!

Jag har legat mer eller mindre sömnlös i trehundrasextiofem nätter. Ett år av apatiskt stirrande upp i taket där illusionsstjärnor och mystiska rymdskepp ibland flimrar förbi. Jag har slutat försöka fylla igen nersjunkningen på din sida av sängen, den som är formad efter din kropp. Och jag har slutat att frenetiskt tvätta mina lakan för att få bort din lukt. Jag har gett upp med att försöka sudda ut dig. Det går inte. Du är överallt, men du är inte här. Fan vad du ska kännas och inte finnas och fan vad jag vill glömma dig, fast komma ihåg dig och alla våra fina stunder.

Minns du när vi hade nattpicknick uppe på Stora Kullen? Den natten då vi ville se stjärnorna, men det var moln i vägen. Du var ledsen för att du inte kunde visa och berätta för mig om alla de olika stjärnbilderna och jag sa: "Det är okej. Moln är ganska fina, tycker jag" och du tog min hand och la den mot din bröstkorg. Inte precis ovanför hjärtat, men tillräckligt nära för att jag skulle känna det slå ändå. Det var den kvällen som jag föll för dig så djupt att jag aldrig mer skulle kunna ta mig upp. Det var den kvällen du sa: "Du är finare än molnen och stjärnorna tillsammans" och jag smälte, blev till en glädjetår i dina händer. Det blev friktion mellan våra kroppar den kvällen, då hud mötte hud på en filt i sommarnatten.

Sedan den kvällen var vi oskiljaktiga. Sedan den kvällen var det aldrig någon som såg på oss utan att förstå vad vi var. Vi var den största kärlek vår lilla stad hade sett och folk blängde på oss, avundades oss och vi log bara tillbaka. Log för att livet var så underbart då pulsen slog hårdare så fort min axel snuddade vid din. Jag har inte kunnat känna min puls sedan du försvann. Det är som att allting har stått still sedan dess och jag saknar dig så att jag går sönder. Saknar att få somna i din famn. Saknar att bli pussad på ögonlocken varje morgon. Saknar att hitta små gömda lappar i lägenheten. Det är så tomt här och inuti mig. Hela världen känns jävligt tom och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

För vad gör man när ens andra hälft hoppar framför ett tåg?

.