SOS från mänskligheten.
"
-Josefin?
Han säger det långsamt och nästan viskande, men hon hör och
nickar nästan omärkbart, som är hon rädd att någon annan ska se.
Ja, det är jag. Hjälp mig.
Hon har magrat mycket och ser sliten och tärd ut, men det är inte
det som skrämmer honom - och han är inte lättskrämd - utan det är
blicken och dess bottenlösa ångest. Annars ser han alltid en botten,
det går inte att komma lägre, bara högre, alltså finns det hopp. Men
inte nu.
Det är som att se rakt in i helvetet.
- Kom, säger han. Kom till mig.
Han talar långsamt och viskande också nu och rör sig fortfarande
inte.
Hon stirrar på honom, mer och mer intensivt, ögonen vidgas och
suger in honom i skräcken. Han kan inte hjälpa det, att han tar ett
steg bakåt, och i samma ögonblick springer hon sin väg.
Han ropar hennes namn, ber henne komma tillbaka, men hon
försvinner hastigt, flyr runt hörnet och är utom synhåll.
Han tar ytterligare några steg bakåt, lutar sig mot husväggen, kip-
par efter andan och tänker att det där med att Gud är nådig är en
jävla bluff. Sedan går han hemåt, bedjande, med Josefins blick som
kättingar runt armar, ben och hals.
"
"
- Är du verkligen kapabel till att älska så många på en och samma
gång?
- Ja.
Han säger det utan att tveka.
- Hur länge som helst? frågar Alexander och ser på honom med
sin genomborrande blick.
Benjamin sitter tyst en stund, vill säga ett lika tvärsäkert ja, men
kan inte.
- Det är just det, säger han. Jag börjar tappa orken.
Han lutar sig bakåt i fotöljen, blundar och sväljer.
- Jag är rädd, säger han.
- För vad? säger Alexander.
Det dröjer innan Benjamin svarar.
- Jag tror jag är rädd för vem eller vad jag är om jag inte längre
orkar ge.
En tagare?
Han vet inte hur man tar, bara hur man ger. Skulle aldrig kunna
ligga ner, som sina kunder, och låta någon annan osjälvisk göra allt
för att få honom att njuta.
- Jag kan inte bli älskad, viskar han. Jag kan bara älska.
- Inte längre, säger Alexander. Fortsätter du som nu så kommer du
att gå under och sedan är det inte långt kvar till självmordet.
Självmord. Sasha. Fortfarande är gåtan olöst.
Skyldig, oskyldig, medskyldig?
De samtalar ytterligare en stund, sedan är det dags för hypnos.
"
"
- Nå? säger Alexander.
Benjamin försöker få fatt på något av det han upplevde under hyp-
nosen, men det har glidit undan.
- Nej, säger han. Inte den här gången heller. Men jag såg glimtar
av henne flera gånger och så såg jag mina fötter.
- Dina fötter? säger Alexander.
- Ja.
- Var det något speciellt med dem? Var var de till exempel plac-
erade?
- Nära kanten.
- Och Sasha?
- Hon stod bredvid.
- Sa hon något?
- Ja, men jag minns inte vad.
- En gång sa du att du tror dig minnas att hon bad dig knuffa
henne, för hon vågade inte hoppa själv och hon orkade inte leva
längre.
- Jag vet, men jag har också sagt att hon kanske bara sa hej då och
så hoppade hon. Och ibland tror jag mig minnas att jag knuffade
henne för jag orkade inte längre.
- Orkade inte vad?
- Vaka över henne hela tiden. Älska henne så mycket. Dessutom
hade hon skaffat kille, eller i alla fall någon som hon flirtade med,
och jag var faktiskt avundsjuk, fast jag själv dejtade en tjej. Men jag
ville inte dela Sasha med någon.
Han tystnar.
- Det där lät nästan incestuöst, säger han efter en stund.
- Nej, säger Alexander. Syskonkärlek kan bara vara fruktansvärt
stark. I ditt fall blev det extra starkt eftersom du tog på dig ansvaret
för hennes liv.
- Tror du att jag kommer att få veta någon gång? Att jag kommer
att minnas?
- Ja, men det kan ta väldigt lång tid.
Benjamin nickar. Klockan på väggen tickar. Dags för nästa patient.
Benjamin betalar och får sitt kvitto och läxa till nästa gång:
1. Att om och om igen intala sig själv att han kan låta sig älskas.
2. Att han inte behöver rädda alla som kommer i hans väg med
sina problem.
3. Att han kan ta emot något från någon annan, om så bara ett vänligt
ord eller en klapp på kinden, utan att behöva återgälda det.
"
- Johanna Nilsson
Kommentarer
Trackback
