Hon är vintermjuk och skön som ett brus. Jag dricker kolsyrat och sätter i halsen. Hon är en hemlighet, gömd mellan kudden och madrassen. Någon att drömma om när kalla nätter vibrerar utanför fönstret. Hon dansar längs vitmålade väggar och jag trasslar in mig i nytvättade lakan.

Jag trodde vi hade lämnats att dö här.

Så vaknar jag med måndagskänslan i kroppen och huvudet fullt av bomull. Hon ligger i skärvor på golvet och jag slänger väckarklockan i väggen. Hon var sommarvan, inget vinterbarn och ändå föll hon ner som snöflingor över djupskogarna. Jag skakar ur kolsyran innan jag sväljer.

Hon är vintermjuk och skön som ett brus. Ett sommarbarn i köldens hus.


.