Joseph, jag går över frostklädda vidder.
Snön kommer inte åt mig här.
Inget annat heller.
Det bränner i halsen. Jag faller tillbaka i gamla mönster.

Jag saknar att ha dina fingrar
intrasslade i håret


Det är några små fågelungar som prövar sina vingar i mitt hjärta. De försöker bryta sig loss, bryta sig ut. Jag har försökt att bryta mig loss från den här vintern i flera månader nu. Det är så svårt när jag är utan dig. Jag är aldrig så ensam som när du gräver ner dig i tystnaden. I apatin. Fan Joseph, återigen. Hungerskänslan. Den försvinner inte.

Jag har lyssnat på nya låtar. Alla handlar om dig. 2012 har exploderat i ett enda svartvitt moln av konfetti. Jag kan inte ljuga. Det gjorde ondare än någonsin när jag fick veta. Jag hade köpt en ny sort te till dig. Jag hade till och med slagit in det. Jag tycker om att låtsas. Låtsas att färgglatt papper och presentsnöre skulle göra någon skillnad.

De sa att du inte fick ta emot besök. De berättade. Jag tvingade dem att berätta.
”Joseph försökte ta sitt liv för en vecka sedan”

Jag slängde presenten på vägen ut.

Ditt flyktförsök har fått mig att fly. Jag har inga tankar kvar. Jag är rädd att jag går i gamla fotspår. Fotspår som gör att jag längtar efter och bävar inför samma sak. Det finns inga kontinenter mellan oss, Joseph. Det finns bara en barrikad av känslor. Känslor som varken du eller jag vågar ta på. Men jag vet och du vet, att vi ser varandra ändå. Joseph, jag ser dig.

Och jag vet att du inte ens vill ha dig själv nu. Men jag vill ha dig. Jag behöver dig, Joseph.
Jag behöver dig.


.