-

Låter sömnlösa timmar passera,

mörkret lägger sig tillrätta i hörnen

och mitt hjärta slår som om det slog

för mina sista dagar i livet

Det finns ett brus i tystnaden, i ensamheten

Det håller mig vaken, omvandlas till mjölksyra

i mina redan utarmade vener, eller

kallas de vänner?

De som aldrig ringer längre

Taket är en stor tom yta att fästa blicken vid,

tankarna kommer gratis, ovälkomna, men ändå

tar jag emot dem med öppna armar

Svenskens artighet går före precis allt

Men jag har drömmar fastspikade på väggen,

de dröjer sig kvar likt små konfettilappar i en stillbild

Jag skriver inte manus för långfilmer längre,

lever bara mitt liv i korta stycken, strofer

Prosalyriskt